Albert Speer skulle många år senare komma att bli väl förtrogen med Spandaus väggar, med det gamla fängelsets innandömen. Det visste han ännu inte, vid pass klockan 10, denna morgon i september. Endast andetag skilde samtiden och det första världskrigsslutet åt; klockorna i de tyska kyrkorna ringde inte längre in några segerslag. Som varandes ung, ambitiös, och av god borgerlig härkomst kunde bara ett livets äventyr vänta den hyperbegåvade arkitektsonen. Om det var de alla överrens. Alldeles snart skulle också ungdomstidens ogripbara bekymmerslöshet stilla lämna honom. För alltid. Han skulle förverkliga; och förverkligas. I det sistnämnda ordets innebörd, kan vi också skönja något av den latenta brist på självkänsla, som, när tiden hade vandrat ytterligare en bit, skulle skapa de ofattbara konsekvenserna. För europa, för världen...

Nu: ekvationsskrivning. En lärosal i tystnad, 20-talet är ännu inte här. Albert är klar på dryga tio minuter. Då han inte vill genera sina klasskamrater, genom att så långt före dem alla påvisa sin egen genialitet, deras normalitet, så angriper han ekvationerna, från olika håll. Den förvånade professorn kan senare räkna in tre!! kompletta lösningar; fullständigt korrekta. Det tedde sig som att den unge mannen hade kontrakterat en livets ledarposition, på mycket lång tid...