En dag ville inte lilla trollet

nej, hon ville inte alls

allt kändes blä och fy

och bara så himla trist

tårarna trängdes i bröstet

så det gjorde ont

för lilla trollet

ville verkligen ingenting

ville INTE mer,

NEJ VILLE INTE!!!

Konstigt nog kom det

från ingenstans, 

helt plötsligt

den där känslan

som fick lilla trollet 

att knyta knut

på svansen

och vända sig inåt

med pannan tryckt

emot gammelbergets skrovliga vägg

och med slutna ögon

suckade hon så djupt och allvarligt

så det ekade ut 

över skogens alla trädtoppar

och färgade himlen grå och mulen

-Det sitter nog i hjärtat,

viskade lilla trollets rufsiga själ 

så bekymrat 

till alla de andra vänliga själar

som ville visa lilla trollet

sin omtanke och vänlighet

"ja, det sitter nog i hjärtat..."

stämde de in i kör,

lyssnade och nickade förstående

till det som själen just sagt

men det var det outtalade,

den där tunga smärtan

som saknade ord

som fick dem alla, villkorslöst

att öppna sina varma famnar

fyllda av trygghet och kärlek

så att det lilla trollet

äntligen kunde släppa sina tårar

fallande likt glittrande regndroppar

uti björnmossans mjuka bädd

under nakna små trollfötter

"Ja, det sitter nog i hjärtat

viskade vinden vemodigt..."

ty även ett litet trollhjärta

kan gå i kras