Bilden vetter mot det andra, så enskilt att det skulle kunna vara allmängiltigt, variationer med nyanser och experiment med olika ideologier. Bild mot förfluten tid vilar på föreställningar och kunskap.

Joggaren i skogen ser träden för vad de är, vildsvinen som springer däremellan, allt är form och formerna ser olika ut, men att inga sticker ut till elände, kanhända att någon med en dålig självkänsla stampar ner andra, men förtryckarna är väl förbrukade på något sätt.

Sedan tänkte joggaren för sig själv kring abstraktioner, avstånd till det osynliga är alltid större än till det synliga. Sedan dök versen "Historiens ansikte är alltid abstrakt" (Sonnevi ur "Dikter 1959-1973"): tidens händelser kan man inte räkna ut med ekvationer utan man får föreställa sig det med sina föreställningar, sin visuella åskådning i bildvärldar. Tänk dig en tid för ett hundra år sedan, det diachrona perspektivet, där allt som förbleknar får en ny färg av erinringar.

Häromdagen spelade joggaren tennis, med vilken härlig bollkänsla spelade hon alla bollar över nät och innanför linjerna med fina slag både forehand och backhand. Hon hade gått i tennisskola och lärt sig även sportens matematik.
Fina turgångar och rätt teknik, springa i tid och stanna en stund framför bollen.

Historiens ansikte kan göras på flera olika sätt med porträtteringar och med karikatyrer, varmed en del av en människas egenskaper kan återgivas i lyrikens speglingar och scener, om man vill, eller det handlar i hennes fall mer om tiden, att den ska räcka till.

Tennisbollen är inte magisk, inte heller i dess semantiska betydelse, till skillnad från träd, som i sig bär på en dualism mellan ett språksystem och andliga förgreningar, i litterär bemärkelse på glömda språk, som återuppväcks av det idealistiska ljuset, eller också av solvädret.