Bilder kommer av beröring, stannar till av den kontemplativa föreställningsförmågan.

Av jordens folk en enda nuddar vid min skuldra, någonting blir till, en känsla, en bild, den stannar här mer än förnuft. Jag för min hand över ståltangenten, min hand är dödlig, levande, mer döende för var dag som går lever man ändå. Gör mig lite glad, säger jag. Sköt om dig.

En vind från en strand går igen, inget regn på länge, men regnet går igenom en ränna längs med vassen och uti ett stort hav. Flugorna trillar omkull. Benen faller av. De känner av att det är kört.

Du ler lite en stund, säger nåt i förbifarten om napalm. Och att jag har sett djurlivet.

Primitiva liv, äter, sover, och går på torrdass. Gör folk förbannade med sin bristande hygien, för vem vet i vilken dynga de har suttit? Kryper runt på folk med sina tassande flugben och kittlas gör de förbannat mycket.

Men var det inte länge sedan vi log? Hatet omger oss, bitterheten, att folk inte verkar vilja varandra väl längre och bemöter en som om de inte har träffat en människa av kött och blod på länge. Flugor kan vi vara utan, men inte Vår herrelika natur.

>>Hallå där, vi är människor, utbilda er, bete er väl, allt det kräver en livskamp och inte nervgas.>>

>>Bilderna tar oss genom den - fara och färde, så länge man inte lever mitt i den.>> De stannar ett tag i våra sinnen, tills vi lämnar dem.

Vinden från stranden vidrör en panna. Nathalie ligger febersjuk en dag, men det går över. Hennes mor skickar ett SMS, krya på dig.

Jag är själv på denna jord nu, säger hon, tack du.