Vid randen av ett stort hav skuttar en hare fram på en strandpromenad.

Det är vargtimmar och människorna sover.

I frånvaro av de tunga stegen är det här harens väg. Vattnet ligger svart och stilla, men inte längre tigande. Tar tillbaka sin auktoritet, vilar klarvaket i sin tillbakahållna styrka.

Havet är inte som haren rädd för människorna. Havet kan inte tämjas. Det bidar sin tid, en tid så oändligt skild från vår. Genom kretslopp och metamorfoser har vattnet funnits där från allra första början. Det har skapat liv och det har tagit liv. 

Någon gång ska också det här landområdet återtas; kanske dränkas, kanske täckas med is. Det kan hända imorgon eller om miljoner år. Någon gång ska människornas bräckliga byggnader knäckas till pinnved och grunderna bli bon för fiskar på havets botten.

Haren skuttar fram och den är ett med vattnet i natt, speglar sig i dess majestätiska stillhet. I harens väsen ryms alla tidigare generationer som rört sig fram i takt med natten. Den har en aning om tiden, vattnets tid. 

Vi närmar oss en liknande aning i våra drömmar. Men snart kommer morgonen. Då ska vi slå upp våra ögon och glömma allt. Då ska vi gå på strandpromenaden, med våra hundar och vår ensamhet, säkra på att det vi ser är allt som finns och att strandpromenaden och världen är vår.