Den grönglänsande vackra grodan
(ja det var i alla fall så han såg sig själv)
låg på mage på ett näckrosblad
och beundrade sin spegelbild.

Jag är inte bara vacker
jag hoppar högst av alla grodorna
här i Fallevalla träsket.
Ja, och är också smartast förstås.

Nu drog ett stort moln in
Det var fullt av regn och åska.
Inget som Grönior (vår grodas namn)
uppskattade så värst mycket.
Nej han var riktigt rädd när
blixtarna for ner som ett stjärnregn
och mullret som följde
skrämde honom också.

Snabbt satt han sig i säkerhet
i en av gyttjepölarna i slänten
ner mot träsket.
Då hördes rop på hjälp och han såg
en pytteliten groda sitta darrande
på ett litet blad i åskovädret.
Han lystes upp varje gång
en blixt slog ner och när det
mullrade ropade han förtvivlat
på hjälp.

Hans mamma som hört ropen kom hoppande.
Hon hade två ännu mindre grodbarn
att bära på och började ropa hon med.
Rädda Runar, mitt lilla grodbarn.
Han är ensam ute i ovädret.

Då kröp det fram en liten
Oansenlig groda ur en näckrosblomma.
Det var Rurik, en groda som varken kunde
hoppa så högt eller var särskilt smart.
Men ett stort mod och
ett stort hjärta hade han.
Han tog sig ut till Runar.
Tog honom i grodnäven och
förde honom i säkerhet.
Runar och hans mamma
tackade honom hjärtligt
och bjöd Rurik på middag.

Se där.
Inte alltid viktigt att kunna hoppa högst,
vara vackrast och smartast.
Bara hjärtat är stort och modet likaså.