Entrén i första scenen var ändrad utan min vetskap. Rekvisitören hade utan att fråga mig bestämt att hela sällskapet skulle komma bakifrån från mittgången istället för från bakom scen. Först kände jag mig överkörd, sen insåg jag att gubben hade rätt: det skulle bli en mycket tydligare rörelse i hela inledningsscenen. Det handlade alltså inte bara om praktiska skäl, som att det skulle bli ont om plats för väskorna bakom fonden? Eller?

Jag bestämde mig för att inte bråka med rekvisitören, amatörteaterns ålderman och stöttepelare, utan bara pröva hans förslag. Ensemblen greppade kassar och väskor från förrådet bakom läktaren och skrattade sig fram genom mittgången på väg från shoppingturen. Sen bänkade vi oss alla kring träbordet på grusplanen framför scenen. Jag vid huvudänden - jag agerade ju stand-in för Borgmästarinnan, samtidigt som jag försökte regissera. För att behärska skeendet lade jag sticken hos mig: när jag för första gången höjde glaset till en gemensam skål upphörde pladdret och sällskapet drog sig tillbaka till den bakre scenen.

Andra gången Borgmästarinnan höjde glaset svimmade hela sällskapet. Sedan tog spökscenen vid, med blåljus och skräckmusik.