Här i viken syns de mjuka speglingarna från havet -
anemoner leker i tystnader på håll, men så livligt på nära,
att de stora inte ser dem, spröten som värnar om humör,
gemenskapens honnör vid de skarpa linjerna mellan allt -

i skymningen faller de ihop till stilla kroppar, att de glömmer
att göra,
nu ska de bara vila.

Den blå färgen är himlens ett ena med ögat -
den poetiska blicken
tanken vilar i sig
på stenen, där allt varar
i vattenblänket.

I vilan kommer snart lusten att benämna
efter en stunds sömn.

En böljande blick efter jämna linjer, trots juliböljan.
Nu får man ta det försiktigt med rörelser mitt på dagen.

Här i viken flyter allt samman den skönaste bilden,
aldrig en gång ska havsfåglarna lämna strandens svalka.
Lycka är gjord nu när sill blir deras fång.

Och så hörs ett plurr, jag hoppar i vattnet från bryggan.

En bild som stannar kvar på näthinnan, där livets styrka
träder fram i diset.

Tiden går mot hösten.