Vi brukade gå hem i mörkret
Mellan rader av tysta, döda hus
Där ingenting fanns förutom vi
Under gatlyktornas döva ljus
Vi åkte genom skog och mark
För att finna en känsla så stark
Att vi kunde få försvinna igen
För att allting vi ville var att sova
Men vi letade ändå alltid efter nya rus

Vi var kullerstensaristokrater
I en värld som avskydde oss
Vi var vitvinsrevolutionärer
Som var beredda på att slåss
Men för vad visste vi inte än
För att vi hade alla rastlösa ben
Som rökte sina trötta cigaretter
Under gatlyktornas stilla sken

Vi drömde våra drömmar
Medan stanken ebbade ut
Våra fyllor doftade alltid grönt
Men alltför snabbt tog de slut
Vi dyrkade allting som var skönt
Under fyllan varje färgstark helg
När vi stirrade oss blinda på
Bottnen av en gråtande ölbutelj

Och jag förbannade mitt bröstfängelse
För att det inte kunde hålla stånd
Mot alla känslostormar i mig
Som var ett hot mot mitt förstånd
Stormar som slår och bankar
Mot gallren av hjärnsubstans som
härbärgerar mina tankar

Våra kroppar skrek i tystnad
Men det var vackert ändå
Vilket jag har förstått nu
Men det insåg vi inte då

För att vi var kullerstensaristokrater
Och gatan var för evigt vår
På väg genom ovälkomna stater
Var vi aristokrater utan hov
Gatan var vår värld för en stund
När fönstren blundade och sov
Då vi kunde andas ut igen
Utan att be någon om lov
Vi visste ingenting om någonting än
Men kände oss som filosofer
I våra egna huvuden var vi lekmän
Med en utomjordings kärlekstörst
Och lyssnade inte på gamla strofer
Även om vi var utbildade misantroper