Jag står vid en sten
med lokal relevans.
Den funnits där re’n
sedan urtiden fanns.
Nu som en legend
den för oss är känd.

Den värnar en sägen,
ibland kallad skröna.
Dess plats vid vägen
ville prosten belöna
när med mutande giv
han förlängde dess liv.

Stenens läge är
halvvägs ungefär
mellan punkter två
ingen lärt sig förstå.
Den status har fått,
sådan blev dess lott.

Den kultur man anar,
med fäste i stenen,
enträget manar
oss vid vägrenen:
Bida din tid, vänta,
din tid får en glänta.