Anamma, vad coola vi var på den tiden det begav sig. Inte för att man sa ”coola” på den tiden, och inte för att vi kände oss speciellt trendiga utan för att vi var där, mitt i det pulserande, mitt i Helsingfors, precis där det begav sig.

Vi tog oss för, vi levde ut, vi led, våndades, förälskade oss, deppade och festade enligt stund, känsla och behov.

Konstnärliga var vi, och djupa, naturligtvis.

Till bägge hörde mängder med café au lait och rödvin, eventuellt i omvänd ordning. Vi skrev dikter. Minns speciellt en väldigt djupsinnig dikt som min bästis skrev. Den behandlade alla livets svårigheter i ett komprimerat format. Tror att dikten hette ”bara på grund av en stum telefon”. Den handlade om en kille som aldrig ringde.

Vi levde i en tid då man tvungen att vakta telefonerna för annars kunde de få för sig att ringa då man var ute och de ringde aldrig på nytt.

Vi hade en chans, typ. Den vågade vi inte missa.

Så vi satt bredvid den förhatliga, ljusgula apparaten och gjorde vårt bästa för att förbättra världen medan vi vaktade. Vi målade längtanskänslor i akvarell på enorma papper där vi lät färgerna flyta i mjuka kurvor och kontrade med starka kontraster och arga ilskor då pappren torkat en aning. Vi var kreativa och använde allt vi kom över. Vi målade med kaffesump och lim och för att få till det på rätt sätt rökte vi oavbrutet och inbillade oss att vi var som de bättre konstnärerna under de parisiska broarna.

Vi lyssnade på musik, det hörde till. Det var The Band, Hair, Hector och Tuomari Nurmio, förstås.

Min bästis sjöng men det gjorde inte jag. Hon var modigare på många andra sätt också. Hon vågade och gjorde, jag pratade och förstod.

Och fy fasen så jag förstod. Jag förstod att alla tyckte jag var tjock och ful och blev i stället killarnas bästa tjejkompis. Jag låtsades skratta åt skämten och jag tröstade många gråtande stackare som jag egentligen hellre skulle ha kramats med. Det var skoj att vara populär och jag brukade bli bjuden – och älskade att festa, skratta och slå klackarna i taket.

Ja, sedan blev jag kär. Satt på det lackade trägolvet och väntade på att telefonen skulle ringa. Det var lite coolt, det också, det var så man gjorde.

Jag var speciellt cool för jag bodde ensam och hade ofta partyn. De brukade sluta kring midnatt av polisen som kom och avbröt. Jag tyckte mig ha missunsamma grannar, och kanske att jag tycker lite så än idag. Var det verkligen nödvändigt att ringa polisen trots att vi dansade? Ja, det kan tänkas att vår dans störde – för nu var det punk som gällde och vi dansade pogo, dvs. hoppade upp och ner på olika sätt men varför inte ringa mig i stället för polisen? Telefonen stod stadigt på sin paradplats och den vaktades ständigt trots fester och musik.

Nåja, det var som det var. Jag var kär och killen hade gjort slut efter två månader.

Min vana trogen fortsatte jag att förstå, men jag hoppades samtidigt. Satt på den peruanska mattan med benen i kors och målade tavlor, skrev dikter, drack rödvin, rökte cigaretter och pratade i telefon.

Tills jag tröttnade.

Fixade hundvakt, köpte en kartbok, tog min knallgula skrivmaskin och drog ut i Europa. Jag hamnade över alper och nedför branter och kom att stanna ett tag i Genua. Kanske det var coolt. Åtminstone fanns där rödvin, och espresso. Men tanken om de parisiska broarna släppte jag inte, och inte heller drömmen om att skriva en bok.