en middag, släkttimmar
jag har hört allt förut
allt som gör att glasögonen immar av ilska
du är inte lesbisk va
för vid det här bordet värdesätter vi
husfrid men mest i finstilt

vi visar henne bilder från paradiset
sitter jämsides
en lycka som släcks på just det där viset
gör en höna av en fjäder men hon
låter som allas avtrubbade avsmakande fäder
varenda middagsbord tvåtusenarton
kan det bli snart
om brunskjortor går på våra gator
hjärntvättar er först långsamt men nu allt snabbare
fast han här, hon här, tror
det är yttrandefriheten som blivit asstor

vi lyssnar på silvana varvar med lana skriker
inombords efter allt det där självklara
hennes dotter är pan inte flöjten
sänkte aldrig näven; höjde
hon gråter i hallen men inte vid bordet
över att feministdottern ständigt måste ha det sista djävla ordet så jag
lämnar hunden i en famn, springer till livet i regnet
till livlinan från det transfoba dödshägnet
drar två i taget
på norskt porslin
firar ändå någonstans bakslaget
innan milligrammen ens kickat in
slår bort tanken om framtiden
istiden
förlora den eller vinn.