Nästan tre män om dagen
avslutar själv sina liv i Sverige.

Det sker plötsligt
efter inga eller tafatta försök
att berätta om lidandet.

Det finns oftast tydliga "markörer"
eller utlösande förändringar i livet
som skapar den desperata känslan
att inte kunna fortsätta leva.

Plötslig arbetslöshet, pensionering,
skilsmässa, anhörigs död...skapar
sorg, förtvivlan och skam.

Jag gissar att skammen skördar de flesta offren.

Skammen över att inte längre vara
"en riktig man".

Fy fan för det uttrycket !

Det finns representanter även här på poeter
som slår sig för bröstet om att själva vara
den riktigaste mannen. Den mest potente.

Fy fan för det !

De är naturligtvis själva i det utsatta läget
att de börjar fundera över sin "duglighet",
ty den som är nöjd behöver inte skryta.
Eller hata andra män. Eller kvinnor.
Eller mänskliga företeelser öht.
Aggression och hat föregår ofta ett suicid.

Det finns hur mycket hjälp som helst att få.

Ska man låta skammen vinna ?

Ska man låta skiten dränka en ?