Hemma igen och fredag. Morse går till brevlådan och får syn på ett brev från någon som han inte känner, en främmande kvinna. Det är någon som försöker mörda henne, handgripligen eller minnena, kanhända både och. Om man ska vara cynisk skulle man påstå hennes bokläsande är mördaren, något sådant kanske hon skulle behöva höra, och att hon har astma, en ännu värre gärningsman. Men om hon själv tycker sig uppleva en osynlig man som springer på och attackerar henne som ett vildsvin, måste man lyssna och tro henne, att det faktiskt finns en allvarlig incident.

Louise avskyr kyrkogårdar, men promenerade där med en vän. Förbi alla gravar och föreställbara gastar. Det var då hon började sondera terrängen. Hon började vilja determinera det skumma i hennes förflutna. Åtminstone få det lite mer svart på vitt. Man måste inte spana alltför långt ut i periferins kanter för att förstå, att flickan Louise faktiskt hade varit med om en gärningsman. Någon i grannskapet, i kvarteret...som hade besudlat henne och fortsatt utan att hon sa något. Varför gjorde hon inte det? Hon trodde väl inte att det var så allvarligt och det var det kanske inte. Men det var ett mycket allvarligt brott av en juridiskt ostraffad okänd man. Men grannskapet tog lagen i egna händer och körde in hans hand i maskinen på fabriken, att han fick en handprotes, har hon för sig. Ostraffade gärningsmän kan bli mycket farliga och skylla på andra, att det skulle vara något fel på flickan, som var välskapt, började skolan,när hon var 6 år, och lärde sig att läsa och räkna tidigt.

Allt detta har hon kommit över.

Helt harmlös var han nog inte, denne Bengt, tycker Morse. Men det finns många tokstollar i den här världen. Han hade nog en liten psykisk störning i huvudet. Men så höjer Morse ögonbrynen för lite eftertanke och skriver en notering om och kring denne Bengt med en fråga om han skulle ha kunnat gjort något värre brott mot Louise, förföljt henne på något sätt, eller gjort något annat flickebarn illa. Om det verkligen finns fog för misstanke om dansflickemord i hans fall, vilket är Louise harmsna farhåga. Han väckte Louise förtret, mer än så, men misstankar ska man vara försiktig med. Det är väl inte ett misstag att straffa med en misstankegrad, hur sannolik eller osannolik den än är. Svårt att bedöma utan att polisen har förhört honom eller har fått grepp om honom som person. Han kanske bara fick en skruv lös - men en gång, när väl skruven har lossnat är den loss för livet.

>>Nog bör man ta det på allvar, men mord? Jag vet inte...Det finns som jag sa nyss så många tokstollar i den här världen. Vi är alla friska, normalsjuka eller sjuka. Denne Bengt begick ett brott mot dig, Louise, ja, absolut, men det finns många sådana...Du sa nåt om jutesäckar...>>

Jutesäckar, potatis på en sked i leken som man får tåla, om man ger sig in i den.
Skördetröskan utanför Domkyrkan i Lund. Snurra flera varv och i allt snabbare takt. Surströmming, ägg, ketchup, på flickornas kläder. Kasta mat på andra gör bara omogna småbarn. Varför blev det ingen böter för störande av de unga studenternas ordning?

I brevet stod, att hon inte var psykiskt sjuk utan att hon hade fått en kroppsskada av att hon hade blivit påkörd av någon slags fordon. Cybermisshandel, som inte var alltför ovanligt på 80-talet och 90-talet, och som numera har minskat till ett obefintligt bestånd. Mer behöver hon inte tala om, tycker Morse. Det andra kommer det ändå att bli tal om, eftersom man bör väl ta hennes berättelse på allvar. Om hon skulle boka en tid på en myndighet som Brottsofferjouren. Jamen, saker och ting kan vändas mot henne. Men bara för mordspaning då, själv hade hon ett snabbt läkekött.
Perestrojka...

Det finns fynd, evidenser, även i hennes liv, att någon främmande person har fått nys på den unga kvinnan Louise, som någon har gjort så fruktansvärt illa.

>>Jag kände mig iakttagen, inte bara ibland utan ofta, till och med i duschen>>, avslöjade hon.

Så berättar hon mer. Ett brev med ett skumt innehåll. Inget hotbrev, inte som hon upplevde som ett direkt hot i alla fall, däremot oerhört ovanligt och mot normerna. En man från Kyrkan Jö skickade ett brev. Han hade tydligen också varit förälskad i prästen i Domkyrkan. Hon brukade dansa på Sodom i Lund, men när hon berättade för kavaljererna att hon var präst lade de benen på ryggen. Louise dansade där vid 2-3 tillfällen med sina vänner och sin syster.

Brevet såg ut så här på ett ungefär:

Kära Louise!
Jag har sett att flera killar har haft ett gott öga till dig och spanar in dig som tjej. Men killar vill bara ha orgier, åtminstone de grabbarna. Jag förstår så väl att du inte ville. Man blir trött på sådana vänner. Nu är jag på väg till Visby och skulle vilja hälsa på dig på Öland. Jag är aktiv inom Svenska kyrkan och tycker att kyrkogårdar och ruiner är intressanta. Sådana finns det väl gott om på Gotland och Öland. Hör av dig på mitt telefonnummer xxx-x xxx xx xx, om du skulle vilja träffa mig, min sköna och vackra gunst.

Gumse kan han vara själv. Ha, han tror, att han är bättre, säkert helig och from som Sankte Per i pärleporten. Det där brevet skulle ha lämnats in till polisen. Det skulle ha kunnat vara någon i hennes perifera omgivning, som plågade hennes liv och leverne dagligen och som fortfarande drabbar henne på alla sätt. Hennes morbida humor skulle kunna vara spår från en sprucken askkopp, eftersom hon själv aldrig rökte utan hellre joggade längs sjön och levde sunt.

Man är väl som man är, skötsam, kaffe på sin höjd, men morbid till kvällsmatinén, tröstar hon sig.