Trummor ur Gehennas slummer,
trummor till Golgatas höjd,
inför trummor står jag, dummer,
likt ett lik för döden böjd,
trummor ur ditt rum, Gehenna,
kännes makttaktfast ge Hennen
dur, ur pukor pojkar spänna
menlöst fram tills dessa männen
kala dödsdalar marscherar
att de blonda blossen blåsa
ut med lungor som orerar
om ett ensamt Dolorosa
för förförarns fallusfall -
liksom liket, står jag kall.

Kall, på väg mot mitt Golgata
stängbandsstämmor styr och sticks
där hon hörs till trummor prata
om mitt Kristuskrucifix;
man blev en av mansmartyrer
som ur alfas arker rasar
likt ett djupnat djur som flyr er
och de dummas trumslagsbasar,
och jag flyr till kallkasernen
över öde dödsdalskrönen
där de värdelösa värnen
utomvärdsligt viskar bönen
för jag hör än bördens trumma
klättrandes i klarhetsklippor
skalla allt det fallusskumma
med en klang av nippertippor.