Ansiktet såg sig själv i kvällningen, fortfarande ungt och slätt, kanhända slätstruket. Intetsägande skulle nästan vara gement, men innehålla ett uns av sanning. Efter en lång dag i skolan ser hon fram emot nattens frälsande sömn, att bli som en ny människa igen, utvilad och utsövd. När ögonen sluts, likt en port till en kvinnokyrkas själ försvinner sömnen uti det okända. Limbo eller drömspel, vilket som. Uti omedvetna jungianska häxkonster. Kalla rundade trumpinnar. De som föste samman skymning med gryning. Det sammanflutna är hennes motstånd. I väven får man söka skapa skillnad, att det ena är en sak och det andra är en annan sak. Emmanuel Kants Das Ding an sich.

Du sade det, att ögonblicket har ett visst värde av flyktighet hos några. Andra stannar upp i det kontemplativa nuet och utröner vad det går för. Värdet är stort nu, framför allt väsentligt. Men i nästa moment skulle man kunna determinera någonting nytt att förhålla sig till. Någonting mer än skräck. En syn på livet.

Förnuftet som tänker ut skillnader, men förespeglar att de inte finns.

Lector med sin förespeglade välvilja inför Peggy, som var ute med killarna. Jimmie i busken, eftersom hon var van vid att vara populär bland dem, medan Anne gick lite mer för sig själv. Ensam stapplade hon in i kyrkor och skrev i kyrkodagboken på franska och tyska. Bonjour! Guten Tag!

Älven och om moten hade betydelse. Stenåldersmänniskan hade gnidit två stenar och ropat "Steenflisa" och "gnista". Då såg han plötsligt lycklig ut. Lyckligare än någonsin! Eld, jag kan göra upp eld. Så tyckte han, att han var världens störste uppfinnare. Lysa upp med sin fackla i den oroliga natten, när folk tittar sig över axeln. Det spelar ingen roll om man har varit i Venezuela eller i Kiruna. Folk är sig lika över hela jordklotet. Brottsstatistiken är högre i vissa städer som Stockholm, Göteborg och Malmö. Världen i stort är kriminaliteten rekordhög i Chicago, Neapel, Nice och Marseille.

För nattsuddare finns inga skrupler. Lector är en sådan hänsynslös skitstövel.
Interkontinental kallar han sig för sina sömnlösa och drömlösa nätter, att han skulle kunna tänka sig att bo i hela världen. Sömnlösheten om natten har tagit ifrån honom hans vett. Förra året hade han obemärkt gått in i en främmande kvinnas hem, klätt av sig och velat ha hennes närhet, men han förstod inte, att hon blev skräckslagen. Han ville henne inget illa: >>Jag har bara inte sovit med någon kvinna på länge>>, sa han och försökte urskulda sig, medan han backade ut genom dörren utan att riktigt förstå att han hade förorsakat ett kvinnofridsbrott och ett hemfridsbrott. Men han vara bara stenmannen. Istället för att tänka till lade han en ordbomb i hennes mun.

Han hade för regelbunden vana att ge sig ut på helgen. Vara ute intill småtimmarna. Han visslade för ett partitur, att det skulle finnas en melodi och toner med noter i en komponerad symfoni. Wagner är något annat än fågelsångens kaosartade kvittrande efter mat, barn och väder. Människorna gör på annat sätt och sätter refränger. Men så upphörde hans visslingar helt plötsligt. Han insåg att hans tankar inte längre var harmlösa. Vad hade hänt med hans hjärna? Någon borde ha satt på honom en tvångströja, bundit fast hans arm och gett honom lugnande mediciner, men denna någon fanns inte i hans omgivning utan han måste själv vara snusförnuftig.
Flickan som han sparkade på en gång efter en danskväll hade han tydligen gjort väldigt illa utan att han ens förstod det själv i sitt rus.

Hon gick i sin egen värld, nästan som när kyrkliga ber sina böner Fader Vår i himmelen, att du har givit vårt bröd på jorden. Flicka lilla, man måste kämpa. Gå inte där och tänk. Då skenar hästarna och åskan går. Anne funderade över allehanda teorem utan att fokusera på matnyttiga ting. Han hade tagit reda på lite om henne i förväg, att hon hade femmor i syslöjd, träslöjd, barnkunskap och hemkunskap, så nog skulle väl hon kunna låta bli med sina professorsmaner.

Visslingarna försvann genast. Inga direkta nådeskott. Han blev rädd, när han tänkte på att mjölka Rosa. Flashback. Han såg en livlös kvinna ligga i tunnlar, på stenmurar.

Den unga kvinnan sade plötsligt >>inga händelser>>, sedan drömde hon vidare om mannen som färdades längs med vattnet, där han gick nästan som en drunknad utan nåd. Tidigare ostraffad. Han lyfte en hammare och spände ut bröstet från Nya varvet, där han arbetade med att svetsa, egentligen visste han inte vad, eftersom allt han gjorde hade blivit slentrian. Nästan att en osynlig makt hade tagit ifrån honom hans vilja.

Sedan tänkte hon att hon skulle klara sig själv, trots Tors hammare i fjärran och hästarna som plötsligt hade börjat skena, men ingen förstod någonting om vad som hade hänt av sadismen som hon utsattes för. Det blev för svårtytt för att tala om det. Hon valde att svälja sin stolthet och ljuga om sig själv, vilket var fel, eftersom folk utnyttjade lögnen i en pajkastning. Nästan som att kasta mat på folk. Surströmmingar.

En författare blev nyfiken på det som hade hänt flickan. Han valde, att tro på att hon hade blivit påkörd av ett fordon med en känsla av att ha blivit knäad och dessutom fått en spricka i ländryggen. Det var vad hon sa, att hon kände till sanningen, men att ingen verkade vilja ta den till sig.

När man kavar ett garnnystan finns alla trådar på plats. Livet är mer komplicerat än ett garnnystans konkreta material.

Natten, så mörk bakom de slutna ögonlocken, men hon minns dagsljuset, hennes kroppsminnen. Hon somnar till i lugn och ro, men vaknar till igen.