Demoniska månar dansar
så gråa där gravar gränslar
västvärldens förfallna fält,
ruinernas stenar kransar
perennernas brända penslar
där hällstenars bälten hällt
den tunga kungakulören
på nedgångna trädkronors ören.

Där dansade dyn och dimma
en gång med vysyners känsla
i kransar av nykläckt sly,
där stråkade strå och strimma
var grönhet att skönhetspensla
all fallen kristall av bly,
där frihetsstenar frigida
nu går i det gråvärldsvida.

Månar möter mörka moar
i danserna demoniska
tills villstenens silverskens
nyombyggda broar
sträcker sig ikoniska
genom sky där vita bens
nyomklädda klappor
klättrar öde ödestrappor.