Vinden ven utanför fönstret. Det hade blåst hårt i flera dagar och det gick knappt att gå upprätt ute. Skönt då att sitta framför kakelugnen och kura och fnura. Mormor kom ihåg när hon drömt att hon red på en varg. Den grå, tjocka pälsen hade varit helt verklig. Och förra sommaren när hon satt på en bänk utanför Östra Ämterviks kyrka så hade det kommit en livs levande varg runt knuten. En mäktig upplevelse.
Det hördes en smäll ute. Mormor gick fram till fönstret och tittade ut. Det var en stor kråka som flugit, eller kanske blåst, rakt i rutan. Nu låg den avsvimmad utanför.
Morfar fick plocka fram vindtäta kläder och arbetshandskar och ge sig ut. Han kom in med fågeln som såg väldigt tilltufsad ut och la den framför elden. Då kvicknade den till och stirrade yrvaket upp. Tack å tack för räddningen. Jag skulle inte ha gett mig ut i detta väder. Mitt namn är Kråkkajsa Trixter och jag bor i en av de stora lönnarna här utanför.
Jag vet, sa mormor. Jag har sett dig ibland i toppen av trädet när du byggt på ditt bo. Varför heter du Trixter?
Jag heter så för att mitt budskap är att det är lyckosamt att komma ihåg Trixter-energin i livet. Den energin som har humor, överseende och lugn. Den som vill samarbeta med allt och alla utan dömande. Den är oförutsägbar och lekfull. Och gör livet så mycket roligare och inte så gravallvarligt. Som mormor skrivit i sin Tarotlek på det extra kort hon själv lagt till: lek är att förhålla sig kreativt till reglerna..
Det var två saker som bestämde händelseförloppet i människans liv. Sinnesintrycken och hur vi tolkar dem. Det fanns alltså möjlighet att ändra perceptionen med hjälp av tolkningen av den. Titta noga - du får vad du ser, som det står i Älskvärld lek, tänkte mormor.
Genom att ta med det oförutsägbara öppnade man för mirakler. Bättre än att vara tvärsäker på hur allt var.
Kråkkajsa hade nu piggnat till och satt och putsade fjädrarna.
Jag ska berätta något som visar vad jag menar med Trixter-energin. Det var en gång när jag skulle leta grenar till vårt bo. Jag samlade först ihop en hög nedanför trädet. När jag hade en rejält stor hög såg jag att någon knyckte grenar från högen. Det var korpen som bodde en bit in i skogen. Jag hade aldrig pratat med honom och tyckte att han inte var att lita på. Men, tänkte jag. Jag får visa att jag är värd mitt namn så istället för att skälla, eller kraxa, på honom sa jag bara.
Hej, är du också i färd med att förstärka boet? Krax, krax - ska vi leka. Ska vi tävla vem som hinner först? Och korpen tittade förvånat på mig, funderade ett tag. Och sa sen. Okey då. Eller så hjälper vi varandra att snabbt bli klara.
Och sen den dagen är vi bra vänner och jag känner att jag kan lita på honom. Vi kunde lika gärna ha blivit ovänner om jag börjat med att vara otrevlig och anklagande.
Tack, sa mormor och morfar. Vad fin berättelse. Med humor och utan självrättfärdighet blir livet lättare. Och så öppnade de fönstret och såg Kråkkajsa flyga upp till sitt bo.