På sjunde dagen, som egentligen är första dagen... ...bland böcker som betytt mest i mitt liv, vill jag välja ingen mindre än PSALMBOKEN, trots att jag aldrig varit kristen. Vi fick sjunga på morgnarna i lågstadiet, hur solen går upp eller liknande. Ibland kombinerat med sköna lyssningar på läsningar av Bibeln, men inga predikningar från vår redan 1983 så kära gamla fröken. Bara upp med pärmarna, försöka bläddra med knastertorra fingrar till lämpligt nummer (som vi emellanåt fick rösta fram?) och så hjärtinnerlig tramporgel på det! Trygga Räkan hade vår lagom kärva klassföreståndarinna humor nog att acceptera som titel - om än klassisk? - medan det hände att hennes lockiga glasögon förfasade sig över ett eller annat modernt påhitt...

Den psalm som jag ryste allra mest välbehagligt av måste ha varit...? - inte den hisnande beredskapen hos "Berg sjunken - djup stån upp" men gott och väl "ett ögonblick i sänder". Ändå relativt sällan vi tog den?! Någon bland Bröderna Grimms Sagor dök ofta upp, steg till vår förtjusning från katedern längs bänklocken mot salens gröngrå-randiga tapeter - eller snarare gulbrun-rutiga? Och hur hemska var berättelserna egentligen?! jämfört med främst "Stjärnornas Krig-gubbarna" som florerade fritt under lunchrastens lekar, ända neri skogslabyrinten där vi själva blev dessa varelser. Klockan ringde återigen och vi kastade oss in på fina led, för att lyssna lugnt på nytt.

Efter de halvbegripliga verserna kunde vi dyka rakt ned i "Läsa Tyst", den med ugglan som man fortsatte skriva i, eller om vi hade otur den något jobbigare "Vad Var Det Jag Läste?" med igelkotten. Blott en somalisk klasskamrat hade vi då bland sexton svenskar, varav två med jugoslaviska föräldrar. Det kändes lagom exotiskt och värdefullt. Parallell-klassen hade bara ett par med finska föräldrar. Om jag skulle haft ett barn idag, så kunde hon/han ha varit ensam svenne i en mestadels muslimsk klass. Det hade känts ännu mer exotiskt, men för mig som mindre värdefull belägenhet. Även oavsett upplevelse, så tål inget samhälle såpass radikala förändringar på såpass få decennier. Det tycks mig uppenbart om man kollar på konsekvenserna. Dessa hör hemma i sagornas värld snarare än på gator och torg.

Ty kanhända skulle ingen jag känner tro att min röst går till Kristdemokraterna i år?! Jag som lever som en fattig arbetare eller en rik poet... Emellertid vinner E.B.Thor debatten + stora delar av mitt förtroende, som vore hon den partiledare som tar livet på mest välavvägda allvar... som genom hårda moln landar i de varmaste leendena... som ställer krav på människor för människors skull... som samtidigt som hon går fram till katedern och vässar pennorna, ändå ej stänger dörrarna helt... som låter bli att utmåla fiender i några särskildas ögon... som ser flest rutor att gå till längs spelbrädet, utan att fördenskull hålla inne med skarp kritik... som konfronterar den sittande kungen snarare än försöker rida ned väderkvarnstorn... som har fått en mer populär drottning i samma lag, men som ej hänfaller till att rusa framåt lika historielöst... som säkert är lättast för en mandat som jag att förtjusas av i församlingen ifråga... som må vara yngst och kanske ligga närmast att åka ut... ty jag har visserligen en tendens att alltid hålla på det förlorande laget, sålänge som de kämpar gott... som verkligen vill det man värnar om att vilja.

Det hände sig emellanåt att klassen vandrade bort till någon av kyrkorna. Kanske liknande de mer betongbunkrar från 60-talet än katedraler från 1600-talet. Vid denna tid hade jag ej upptäckt Europa ännu, vilket skulle dröja ett bra tag. Hursomhaver kändes kyrkan rymlig, och koruset av kamraternas röster lät förstås större och högre... Sällsamma utflykter var det, varefter man kunde längta hem till sitt tråkiga klassrum igen, märkligt nog. Precis som vart jag än reser nuförtiden, längtar jag alltid hem igen. Dit där vi vet ungefär vilka bitar som ligger bakom oss och någorlunda väl hur bitarna framför oss är placerade...

Och sist men inte minst är det värsta jag kan tänka mig att fastna i en vårdkö, att bli stående där i tågvagnens trängsel utan att komma fram.... alternativt ensam hoppa in i en hiss utan att komma ut. Ett permanent klassrum med max arton personer samtidigt i skulle kunna vara ett idealiskt mått på mänsklig värdighet. Skulle inte förvåna mig om vi räknade ut detta redan i första matteboken - eller kanske i kartboken? Om fler behöver in så får man antingen bygga en ny skola, istället för att överbelasta den befintliga. Hur skall eljest varje elev hinna få respons på vad hon/han just har läst eller lyssnat på?!

Nåväl, som många klokt nog säger : Vad man än väljer, så är det viktigaste att man röstar. Eller försöker göra sin röst hörd - även när den tenderar att drunkna i ett hav av saliga och osaliga psalmer...