Den osynliga vägen är djupt mänsklig, men inte alltid human. Om kvällen när hon får ont av ett gammalt dråpslag, som egentligen inte var hennes ärende, men inte långt därifrån. Hoten från en hand. Knölpåken lika stor som ett brännmålsträ.
Silverkvick löste hennes dilemma, men hon vill ha ersättning för ekonomiska förluster.

Hon bryr sig inte mer just nu än att hon arbetar på med sin undervisning så mycket hon orkar och glömmer det onda. Människan är ett djur och hon har inga biologiska ungar. Nästan 50 år har hon kommit över sorgen att hon mycket väl hade kunnat få fem trollungar. Sedan när djuret har vaknat inom henne slår hjärtat en stund, men bara lagom, som man säger på ett positivt sätt. Det var en osynlig hand, nästan omänskligt primitiv, som ville rycka loss hennes revben ur buken...

Vems var handen? Det är nog inte så svårt att förstå.

Vi lever i andra tider än i profeternas. Vår samtid är mer påtaglig än kristnandet. Allt är inte längre lika praktiskt, däremot lika stridbart. Man måste nog klara av att läsa abstrakta texter för att förstå hennes prosa. Dessutom inte vara aggressiv som person. Men hon är ingen vän av böner. Ännu mindre vän till aggressiva.

Revbenen är bara skelett. Ordet kommer från grekiskans skeletos, som betyder förtorkad kropp. Hård och mjuk vävnad. Stomme, där muskelfästen sitter. Nässeldjuren har ett hydrostatiskt skelett med vätskefyllda hålrum i benresterna.
Meios delar könsceller till kromosomvarelser. Meiosen, tänker hon och ler över att hon är stolt över att vara av kvinnligt kön. Även om hon var en pojkflicka, när hon växte upp. Snabbare än den snabbaste karlen. Starkare än den starkaste karlen.


Osynligt för andra ligger kvinnan om kvällen vid läggdags och vänder sig om. Du, drömmer hon, att han svänger förbi och håller om den ensamma, ängsliga natten, den som nattsömnen förtränger. Man är sin egen kvinna och baneman, om man för en stund tänker på någon som inte finns där och nära, men ändå rör det sig i tygerna och ett leende dyker upp någonstans. Den sovande människan lever så fint, men så ser man några rynkor under ögonen, att man är rädd för andnöden, att den ska vara farlig, dödlig, bröstet höjer sig under en varm hand, ibland när panik lägrar sig, tar tag i struplocket för ett gutturalt läte, inför sådana smärtor måste man vara försiktig, lugnande. Hon värmer en handduk med varmt vatten och värmer sina händer, men hon bär bara sina egna dofter, hennes korsfästelse, att dofta ensamma nätter. Så öppnas munnen och det hörs ett litet skratt. Om man verkligen kan få drömma så, nästan för närgånget, att hon inte skulle vilja uppträda alltför strängt utan istället vara mjuk och hålla avstånd även i tanken.

För på det sätt och vis du tänker så är du också.

Men man skulle kunna determinera den osynliga vägen som möjligheternas väg. Dem som vi inte alltid ser. Inte ens kan ana oss till, om vi inte lever oss in i allt det som vi bär inom oss med inlevelse och intellekt för ordningens skull. Hon reser sig längs med fenomenens väg, de man kan se och tänka sig till. Hennes kropp är mörbultad, pryglad av någon som inte tolererar att kvinnor inte är några slavar utan självständiga tänkande individer.