Pianon plinkade
där världen vinkade
långt bortanför min lilla drömmardörr
och blott jag blinkade
så synförsinkade
mitt inre ögats färd till nu från förr.

I blickar gick min led från dörr mot stigar ned
till törnesnårens tysta stingbuskage,
och trånga tornade vildrosor hornade
som hinder vassa kring min vingpassage.
Jag stred, jag led och kved, på sommarredens hed
och såg hur himlen vit, uppsprack i bit för bit
till länder lila längs min gråpaljett
och stråna strålade, som ovan målade
serent ur vener utav blågrafit
ett hem hos hennes vita vingars slätt.

Jag kommer ej förbi, min blick blir aldrig fri
allen i grenars höjdelösa hörn,
vi vägras vidder vi, vår värld blir aldrig ni
som tagit er till dag från daggens taggetörn.
Pianon plinkade
som vita vinkade
duvtjuvar kring min lilla drömmarbädd,
klaver förzinkade
de klagoklinkade
kring vingen bruten, sluten, än osedd och rädd.