Kommer jag någonsin vara närmare mig själv än just nu

Ögonblicket tränger sig in i köttet

Jag blinkar

Livmodern studsar

Någon är där inne, någon bökar runt med trånga naglar och vassa klor

Jamar ilsket

Jag hukar mig

Det som flödar ur mig är grågrönt

Vätskan absorberas in i golvplankorna

Nu är jag tidig

Nu är jag fertil

Hungermoder

Sveper hinnan graciöst

Det tuggas i slidfläsket

Gallblåsan trycks åt sidan

Jag är uppfläkt, absolut

Rivjärnsfoster

Sprakar och gnider sig ur mig

Genom de tomma tunnlarna

In med vargtänderna i mörka glidande köttet

Andas nu, andas inte

Ögonblicksskuld

Jag vrålar rakt ut

Det fräter i halsen

Sörjan är på väg upp

Nu dagas solen nu likställs mörkret

Är jag någonsin barn

Igen

Vill inte leva vill inte vräka

Det mödosamma bultandet

Kroppen utan sladdar forslas ut

Landar med en hård duns på golvplankorna

Det gungar i gardinerna

Jag tvekar inte när jag tar upp klumpen i famnen

Blodet är grått och magen är en hålighet

Jag sjunger för babyn

Ljuden strömmar som oroliga blixtrar

Tiden tänker jag på

Sätter bröstet i barnets mun

Mjölken slungas ur mig och barnet kräks

Jag står i träsket allt är gult

Tarmarna vrider sig runt barnets hals

Jag kan inte se för allt är syner

Vad som händer är på riktigt inte sant

Nu jamar barnet nu kommer efterbörden

Jag vill stoppa mig själv vill täppa för

Men det krystar på

Maskinen med en egen gud

Jag vrålar till moder jord

Håll fast mina rötter i dina

Och barnet det riktiga sitter ju upp

Ser på mig med stora ögon

Nappen hänger i mungipan

Hade jag vetat om att vansinnet en dag skulle hitta mig igen

Hade jag aldrig fött dig