Hon beskriver rummen med sin röst en liten stund. Allt ändligt, linjerna, vyerna, punktuella fästen och färgerna. Rösten är ren, klar och vacker, att den mycket väl skulle kunna förtrolla en och annan åskådare till förtjusning. Hennes blick gör skillnad och är därför fjärmad från romantikens idealistiska skimmer. Det händer att det gnistrar till en stund när hon känner för att fantisera. Annars föredrar hon vetenskapen och formalismen. Kanhända för att inte förvilla sig i irrgångar som moment 22. För sådan misär har det alltid funnits gravar i vår historia.

Iakttagen: välmening eller uppsåt.

Förställd och föreställd röst hos ett fruntimmer. Nej, inte på någon rabiat modern affisch, utan något mer genuint och abstrakt. Ett fenomen. Rösten som inte syntes till en början utan får växa och göra sig skön. Törnen - ögonbrynen höjs, och hon ser en bäck gnistra till. Så ren utan föroreningar. Ingen annan smuts än den hälsosamma jordens fylliga doft.

Renhet av reduktiva blickfång har nästan en frånvänd innebörd. Trädkronorna viker sina blad i all oändlighet. Det har sin kausalitet. Sitter i rötterna. Om en stund börjar de porla, sjuda, veckla ut sig, inveckla sig i alla samband, årstidernas toner, ansiktet som lever med och är följsamt. Inveckling, i detta sammanhang borde man få nämna ordet förveckling. Snirkla rötters rottrådar till bördiga potatisdagar. De gröna färgerna lyser upp en underjordisk kyrka. Andra hymner om kyla och obönhörlighet, den glömda obönhörligheten, lämnar ifrån sig ord i sammanhang. Du har alltid en vän.