Igenom en port mot ledan
bars jag på brutna ben
att vandra Varunas gruva
i nattväktartimmen sen,
omkring sågs figurer ruva
i varje utslocknad vrå
där jag drog mig fram, men sedan
gick vilse i blossen blå.

Omkring mig var blå lanternor
och mot mig var grått och svart
längs leder av skuggskenslyster
som viskade "hur" och "vart",
där knäande knytten knyster
i hörnen av härskarsot
och gyllene stenvalvskärnor
föll för min fallna fot.

Och längs korridorer Luna
i uppsprängda springor lös
helt gyllen mot grusmyllsgrunder
som mötte en mark porös,
jag hörde en värld därunder
från skrevornas skymda schakt
men över dess rum Varuna
förslutit sin meningsmakt.

Jag sökte dess port i runder
att famla till samma gång
där tunnlarnas stegsekunder
blev levnadskringvandring lång,
att gräva tumultens grunder
men tala till tunnel tom
och söka sin väg inunder
blev evigt Varunas dom.

Och evigt figurer hamrar
på gråstenens gömda gull
som skänker den hårda ytan
mot botgörartunnelns mull,
i vrår av figursförtrytan
så kämpar de dämpat på
ned skuggornas vallstenskamrar
tills att det är dags att gå.