Hennes haka emot axeln
väger endast endorfin
var vi vadat genom vaxen
av nedströmmad stearin
och en dörr mot förrgårdagen
i en enslig eld försvann
där vår veke vekbetagen
fram i famnar sammanbrann.

Brann till ände under täcken
medan liv mot morgon led
där den skära kärleksskräcken
mött i mörka maror red
kallsint genom kaosets kamrar
och utsprängda springor slog
hårt där förrgårdörren slamrar
mot en natt av mattad smog.

Och igenom dörren dammet
in i dolda sovrum drar
över sömmars sömn som sammet
stängt den säng där kvinnan kvar
är inlindad lagd i lakan
att betäcka skräcken skär
hos den axelburna hakan
som mot enslig eld jag bär.