När nätter närmst blir namnlösa faror
där vakna vidder vaggar vid
en drömvävd ström av sömnens maror,
då drömmer jag om fridens tid.

Där drömvirila vilor väver
sin dimförslutningshand så tät
som sömnankommen sammangräver
var vilsen vindels tunnelnät.

Och genom tunnlar kan jag spåra
vart steg som utvikts vaket fegt
inunder undranshimlar våra
att aldrig blotta blånad blekt.

Då går jag natten närmast naken
bortsedd från kropp inklädd i tyg
och vandrar världens vävnad vaken
där blyg jag gått mot stygn i smyg.

Och högt för ögat ser jag Henne
som jag har älskat, vaket stum,
men öm av drömväv för jag denne
igenom sammangrävda rum.

När väven vidgar världens vindlar
och vaken vandrar nätet högt
då synar jag där gryning svindlar
att bländan blickas blindvindögt,
då anar jag att allt kan hända,
då är min färd här fri från faror,
då drömmer jag dimlöst från maror
att synlös ej få återvända.