Andromeda, Andromeda,
kom mot min grå galax,
på snögator åsedda
strös lösa stråben strax,
vid vita vintersmedjor
jag, svartmetallisk sval,
ser genom astrokedjor,
kom, spänn ned din spiral.

Vad är jag, om ej cirkeln
som spinner omkring krum,
förlös mig födslosnirkeln
som vidgat dina rum,
ett enda hål oändligt
av rik aritmetik
var väsnet vidgas bändligt
förutan formfysik.

Andromeda, Andromeda,
om tre miljarder år,
skall vinterbarn gå rädda
ned sammanspunna spår,
i rymden smal de syndat
ned vetplanetens tron.
Men jag vill tvivel bredda
och jag spår ingen vår
så kom till mig, påskyndat,
kom, kosmoskollision.