varför
går vi inte
med löst flätade händer
och spänningsbefriade kroppar
och låter våra egna minnens sand
krypa upp mellan tårna
för att skapa fotfäste
för fotspår i morgondagen

för att
stränderna där vi går
är skilda åt
av längtans distansritt

men ännnu har vi inte
ridit barbacka
till denna enrumsliga strand

inte heller suttit av
och börjat gå
med löst flätade händer
med sand mellan tårna