Jag vaknade av att Lillan låg och sjöng i mörkret bredvid mig med sin mjuka, klockrena röst. Sången kvillrade från dur till moll, rymde både lycka och familjeproblem. Var hon riktigt vaken? Lillan hade sjungit redan innan hon började prata, och det hände att hon sjöng i sömnen. Jag tog henne försiktigt i axeln. 

- Lillan. Vad är klockan?

- Kvart över tio.

- Men det är ju fortfarande mörkt? Inte har vi väl sovit så länge?

- På kvällen. Skärmen på Lillans mobil lyste i mörkret. 22:15.

Nu mindes jag, hade ju gått och lagt mig redan vid halv sex igår efter en fullständigt utmattande dag på jobbet. Kommunen höll på med en omfattande renovering av flera verksamhetslokaler. Järnvägscaféet och distriktsköterskemottagningen hade tillfälligtvis flyttat in i våra lokaler. Rostfria vagnar med bakverk och sjukvårdsmaterial dragna av glatt babblande damer passerade hela tiden genom dramasalen, och det var stört omöjligt att finna någon arbetsro.

En massa publik hängde i hörnen och väntade på action. Jag var förkyld och hade problem att göra min vanligtvis så kraftfulla stämma hörd över sorlet. När det dök upp två bönder som ville improvisera en sketch om hundarna Tor och Tore lät jag dem hållas och lade ut en matta som provisorisk scen mitt i rummet. Någon scenografi fanns det inte plats för.

Just när jag äntligen lyckats skapa en smula koncentration inför improvisationen passerade en ny skara metallvagnar. Jag gav upp och segnade ner på mattan. Då upptäckte jag att jag att det högra käkbenet höll på att ramla sönder, och en rad blekgröna porslinringar ramlade ut. Så skulle det väl inte vara? Hade jag fått tandställning utan att veta om det? Emaljen på framtänderna började också flagna. Stora flisor föll av. Jag blev rädd och beslöt mig för att ringa min tandläkare på måndag. 

Jag klamrade mig fast vid den närmaste rostfria vagnen, kravlade mig upp på fötter och bad distriktsköterskan om en Ipren. Hon log, tog en tjuga i betalning och förbjöd mig att köra bil hem.

Hur jag kom hem vet jag inte säkert, men tydligen hade jag inte orkat laga middag innan jag stöp i säng, för nu kurrade magen.

- Nattmacka? frågade jag Lillan. Hon nickade och vi tassade upp på bara fötter. Vid skrivbordet satt Sonen och spelade spel på sin laptop.

- Mackorna är slut. Det finns bara torra knäckebröd.

Vem som hade satt i sig hela halva limpan var solklart, men jag kunde ju knappast klaga eftersom Sonen inte fått någon middag.

- Fick du någon macka, Lillan?

- Jag åt Kalaspuffar!

- Förresten, det kom en tant och knackade på i tvättstugan för en stund sen, sa Sonen. Hon sa att hon var från ditt jobb. Hon hade med sig ett kuvert och typ några scones. 

- Så snällt, sa jag och tassade ut i tvättstugan. Golvet var kyligt, men från den stora silverbrickan på tvättmaskinen steg ljuvliga dofter. Brickan var fylld av Fanny-kakor, en slags stora, trekantiga scones täckta med pudersocker som de bakade på caféet. De var fortfarande varma, och skulle säkert smaka bra med smör och ost om man dammade av lite av pudersockret.

I hörnet på brickan låg ett kommunkuvert i A5-format, som visade sig innehålla en sömntablett. Inget meddelande, ingen avsändare, men budskapet framgick ändå nog så tydligt: I morgon skulle jag sjukskriva mig från jobbet och stanna i sängen. Jag greppade sconesbrickan och tassade ut i köket med barnen i släptåg. Här skulle det minsann kokas både te och varm choklad.