Änglarna har fått ett ansikte som en och annan vill se
så lyser det tungt och lätt av en vetenskaplighet
att betraktaren står utanför motivet eller mitt i bakgrunden
som ett nygammalt sätt för det ljus som går igen.

Vet med sig att det inte är något skimmer
inte heller något skenbart ideal utan en virtualitet
som de frigör sig ifrån, men det duggar tätt
när man inte vill besinna: en evig kör som vet
vad som är apriori.

Vem är du under lönnen, sjunger de. Hon har ett namn.
En skalm ligger på skogsstigen.

Och kanske tror någon, rentav vet någon sitt misstag,
före eller efter?

Sångaren kom från ett land och bodde i ett hus.

Från de idealhöjder till minnenas alla nivåer bär änglarna på ett brott. Ett mord i natten. Ett bland många innan någon brer smörgåsar och säljer för de hungriga som tar sig råd med en spottstyver.

Av plötsliga illgärningsdåd vill änglarna nu hämnas eldklotet som slungas in i husen vid gröningen, vid skolorna, inte alltför långt från kyrkorna som människor nästan har slutat att besöka av sin förlorade tro.

Det är människorna som tittar upp i himmelen, sjöng kören en gång och sjunger på ett liknande sätt igen.

Ett annat ljus och stort är det kommer från enheten, filosofins mått, mångfald med orgelstämmor när det ljusa tar sig väl ut.

Sten mot sten
än hugger stenmannen en gnista till eld.

Flickan i skogen
om de mörka änglarna med blå lågor.
Klart att änglarna hade ett vackert namn.

(Tur ändå att det inte var jag).