Kära MORrot. . .
Ännu en gång har vi funnit varann.
Periodvis har vi nästan uteslutande levt tillsammans.
Jag tog ett nytt bett och roten visade på stjärna.
Jag tog bettet ytterligare och roten visade på tröstande öga.
Nästa bryende rot lät jag bli att skala.
Och den ljusa känningen spred sig inom.
Följande rot fick en del av blasten vara kvar.
Och jag tror det ärade Dig.
Jag vill Dig inte skala.
Jag vill Dig inte strimla.
Jag vill Dig inte stycka.
Där min biologiska hyndmamma matade mig med bäbisskeden så den nästan stack ut i nacken, visade Du istället på äkta tröst.
Där min biologiska monstermamma transformerade mig till en disharmoniker med ett automatiskt lustigt utryck i ögonen i åskådan från andra, visade Du istället på söthet.
Som att äta kring Ditt söta innandöme, med sina små språt som söker sig till Ditt grövre och vidare till det grövsta skinnet.
Och största förlåt att jag en gång använde Dig som en attrapp med in - och utförsslem i mitt rövhål.
Förlåt, hjärtans förlåt. . .