Där låg jag som en talgoxe som precis flugit rakt i ett stängt fönster och ser död ut.
Jag hoppades kanske att din handflata skulle plocka upp mig från den snövita marken utanför ditt hus. Jag hoppades kanske få känna en gång till ditt varma andetag mitt i bröstet där mitt lilla hjärta slog nästan omätbart.

Jag skulle tacka dig med att lyfta upp och skriva ett stort gult tack på himlen med hela mina vingars kraft. Bara då skulle jag försvinna bakom berget bredvid, lägga ner min vita kind mot jorden, sjunga en sista vers om att jag gärna hade stannat kvar. Sedan skulle jag somna, sött och evigt.