det finns ingenting att säga nu
och inåt är allt bara vitt, strålande som blekande ljus
och spöklikt tyst överröstar alla orden som brukade
simma på min hud


och jag undrar varför jag är så tyst och varför jag
inte vågar tro att ni kan älska mej eller hur jag ska kunna
älska mig och känna mig som yeah-look-fine igen
samtidigt som maktlösheten sprider sig



och jag är rädd för att jag inte orkar med dig nu
för att jag stänger ute alla dem jag älskar och
drar mig djupare in i mig själv
men ingenting annat hjälper mot tystnaden och hatet

och jag har slutat äta och jag klarar mig bra på luft
för mitt inuti är bara luft luft luft
och mina kanter dom suddas ut långsamt så långsamt att
jag inte riktigt märker hur det händer



jag lämnar de verkliga speglarna för det
är inte mig själv jag ser
jag vänder mig istället mot alla jag möter och söker likheter
för att bara veta att jag finns, att jag finns här någonstans, bland er



flyr in i sinnesverkligheter som ger mig hål att fylla med mina känslor
som jag inte klarar av
och som ger mig chans att stänga av era rop till mig
däri fyller jag på min lust







och någonstans därute finns det,

eller någonstans i mig,

någonting som dödar den