Jag drack lite vatten ur kranen, andades in och tryckte på startknappen i hörnet av spelplanen  igen.

Nästa djur var en rödprickig dino, med taggig svans och röd sidenscarf. Han kom från samma hörn som den gröne Dino och såg rätt fredlig ut, lunkade stilla över planen. Hans scarf påminde om en julprydnad. Förmodligen var djuret en förvandlad tomte. Taggig var han i alla fall, och tjockhudad som en noshörning. Därför döpte jag honom till Rhino-Dino.

Återigen valde jag  en svart stav och stack den genast i djurets mun - men stötte på oväntat motstånd. Rhino-Dino hade en oerhört lång och stark tunga, som han lindade kring staven för att dämpa stötarna. Tusan också, jag borde ha valt en glödande stav i stället och bränt tungan, men det var försent för strategi nu. Jag grep om min högra handled med vänster hand för att få mera kraft, ökade tempot och stötte på allt vad jag förmådde. Inte förrän på sista hörnrutan började Rhino-Dino vackla. Han klövs, upplöstes och hamnade prydligt i kartongen jämte Dino.

För en sekund eller två kände jag mig som en riktigt dålig, elak människa, men så påminde jag mig själv igen om att spelet bara var ett spel. Ungefär som Doom eller Battlefield. Där var det ju människor man dödade på skärmen. Och dinosaurierna var ju - till skillnad från människorna - faktiskt redan utdöda, för flera miljoner år sedan.

Just när jag tänkt trycka på knappen igen knackade Monica på dörren. Bra timing, tänkte jag.

- Johan, hur är läget, mår du inte bra?

- Nja, sådär. Mådde lite illa och så började toan krångla också.

- Är det något allvarligt fel med toan? Ska jag be rektor skicka efter en rörmokare?

- Jo det är kanske bäst.

- Ok, jag pratar med rektor så hörs vi sen. Ta hand om dig Johan!

Monica Oredsson trippade ner för trappan, utan att ha nämnt något om eftermiddagen eller provräkningen i klass 5. Jag andades ut igen och sneglade på startknappen.