Dinosarnas död tog mig faktiskt ganska hårt. Trots att jag nu hade fattat att de återuppstod igen som i ett dataspel, och trots att jag envist påminde mig själv djuren faktiskt var utdöda och att plastpjäserna bara var plastpjäser. En kort stund funderade jag på att smyga in och hämta en kopp kaffe i personalrummet, bara för att få lite energi att spela vidare. Men dinosaurierna blängde så lömskt på mig att jag inte vågade lämna toan. Jag kunde ju inte låsa dörren utifrån. Tänk om någon stackars kissnödig elev dök upp medan jag var borta, och blev omringad och attackerad av dinosar?

Tja, spel var nu en gång spel, och skola var skola. Alltså nöjde jag mig med ett ytterligare en klunk vatten från badrumskranen. Det var ärtsoppa i skolmatsalen idag, och jag skulle säkert överleva utan. Särskilt eftersom jag sagt till Monica att jag mådde illa.

I första hörnet fanns nu bara två gröna Dinos kvar. Det ska väl inte vara så svårt, tänkte jag kaxigt och lade upp två svarta stavar framför spelplanen.

Naturligtvis bedrog jag mig igen. Kampen blev svårare än vad jag trott. Den förste Dinon hade ett märkligt sätt att ta sig fram, han dansade över spelplanen och gjorde små piruetter, ett beteende som gjorde det mycket knepigare att pricka hans gap. Den andre gjorde kullerbyttor, vilket ställde till ännu mer besvär. Alla dinosaurier hade tydligen sina egenheter.

Samvetet värkte när jag spetsade de två små sammetsmjuka djuren. Var jag ett monster, eller bara en vanlig spelnörd? I vilket fall som helst var jag en elevassistent som hette Johan, nyss hade fyllt 20 och flyttat hemifrån. Och jag var glad att morsan inte såg mig nu.