Nu var i alla fall första hörnet tomt. Jag drog ett djupt andetag, drack en klunk vatten och tryckte på knappen igen. Då började en glittrande Rhino-Dino i nedre vänstra hörnet röra på sin taggiga kropp. Han var inlindad i glitter som en glamrockare. Kanske jobbade besten på att få vara med i luciatåget?

Denna gång grep jag en av de glödande stavarna. När jag höll den nära Rhino-Dinos gap glödde den alltmer. Det såg lovande ut. En sådan fackla borde väl kunna ge odjuret rejäla brännsår på tungan? Det var bara det att denna andre Rhino hade en otroligt flödig salivavsöndring. Så fort facklan närmade sig började han spotta och fräsa. Jag befarade att elden skulle slockna, men genom en lyckträff råkade jag nudda djurets tungspets just när han saglade som värst. Då drog han genast in hela tungan i munnen och stängde munnen. Hur skulle jag nu komma åt att bränna honom? Jag prövade från sidan, genom Rhino-Dinos ena mungipa, och det fungerade över förväntan. Fyra stötar bara, sedan var noshörningsdinosaurien besegrad. 

Jag kände mig både barnsligt glad och rejält elak. När Rhino-Dino II låg i askens fack jämte de andra två dinosarna grät jag faktiskt en skvätt. För en kort sekund önskade jag att morsan hade bankat på dörren.