Jag hade faktiskt inte ens hunnit tänka på att dölja dino-spelplanen för morsan, och för övrigt hade den strategin nog aldrig funkat. Dels för att morsan alltid genomskådade mig, och dels för att jag inte vågade ta riskerna med att i panik packa ihop  och smuggla undan en låda med levande, uråldriga och kanske livsfarliga urtidsdjur. Tänk om de skulle smita ut genom mushålen, springa gatlopp genom korridorerna och bita eleverna i smalbenen?

- Mamma, det här är inte mitt privata sällskapsspel om du trodde det. Det är  ett undervisningsmaterial om Jura-tiden, som jag hittade här i hyllan. Tänkte det skulle passa på temadagen i biologi. Dinosaurier är ju populära på mellanstadiet. Jag måste bara provspela det för att kolla om det passar årskurs 5. Det får ju inte vara för barnsligt.

- Ja, säger du det så. Jag begriper mig inte på det där med spel, det vet du ju. Nu går jag och ser om rektor är inne.

Morsan såg något misstroget på mig och sneglade menande på de torra krukväxterna som hon hade föreslagit att jag skulle rädda. Sen tvättade hon händerna med både tvål och handsprit, gav mig ett bekymrat leende och stängde dörren. Jag låste igen.

Efter två minuter ringde morsan mig på mobilen och berättade att rektor satt i möte i 20 minuter till. Bingo, tänkte jag. Nu hade jag tid att se över spelplanen. Tio dinosaurier stod kvar i hörnen. Fyra normalgröna Dinos, två mörka bevingade Mini-Dinos, en Rhino-Dino med vita taggar, två hotfullt grinande bestar som jag valde att kalla Grino-Dinos, och slutligen en gigantiskt stor mörkgrön drakdinosaurie med en imponerande tuppkam.   

Monstret med tuppkammen var alla gånger Spefågels nya förklädnad. Jag antog att han var Fini-Dino, besten jag skulle möta i finalen. Han såg inte ut att vara att leka med. Jag skulle gärna velat ha ett extra vapen att tillgå för att möta detta odjur, men tyvärr fanns det ju bara lika många stavar som dinosaurier. Tre svarta och sju glödande hade jag kvar.

De två Dinosarna i nedre vänstra hörnet var relativt lätt besegrade. De hade visserligen olika nya fantasifulla gångarter, men jag var beredd på att parera och besegrade av dem med hjälp av två svarta stavar.

Den sista svarta staven grep jag när en pytteliten Mini-Dino med julkula om halsen började röra på sig i nedre högra hörnet. Jag lade mig på mage vid övre vänstra hörnet och siktade. Djuret lyfte från spelplanen, men bara någon centimeter. Julkulan var för tung. En stöt med staven räckte för att Mini-Dino skulle störta. 

Nu knackade det på dörren igen. Hade jag verkligen missat morsans steg i trappan?

- Hallå?

- Hallå Johan!!! Släpp in mig!!!

Det var inte morsans röst. Det var Lisa i femman, tjejen som jag var elevassistent till.