Slutet eldens öga slamrar
slutet slängt mot bruten brädas
springor sprängda, som i timmer
svallar fram i kalla kamrar
fallna i ett fullt av skimmer
att i rädslans rymd beträdas
när en envis eld nedkallnar
och den fallna skallen allnar.

Kall skall skallen svallupplåsa
oupptäckta mänskominnen;
paradisförbjudna frukter,
strid vid Via Dolorosa,
romarrikets akvadukter
forsar fort inför de sinnen
som i slummerrummen rymmer
skönhet skepnadsskalen skymmer.

Oförskymda rymder skimrar
eldsatt sand i brandantiken
och bland land till tänkta tider
ringens ryttar-Rohirimrar
runt i röda ringar rider
skumt i skallkalabaliken
att beskåda gårdagsriken
elda efterdyningsdiken.

För jag faller inför forsen
knapp på knä för konossementet;
högljutt hörs de slutna tjuten
kalla svall till eldfängskorsen
och på floden blodsutgjuten
eldas femte elementet
att i öppning eleveras
och till transport transporteras
där för dörren förr jag gråter;
skådar skimrets dåd, går åter.