Fröken, Rektor och Morsan trängdes i dörröppningen till elevtoan. 

- Hej! sa jag. Stig in! Toan är ok nu, rörmokaren var nyss här. Jag spelar lite spel med ungdomarna här, fast det visste ni kanske redan.

Ylandet och morrandet bakom skärmen tilltog. Jag oroade mig en smula över hur Lisa skulle hantera sin stav. Tänk om hon skulle bli nervös och sticka sig själv?

Först nu kom jag att tänka på att de tre vuxna i korridoren alla hade precis samma initialer som stod präntade i hörnet på bilden i spelplanens lock: M. O. Rektor Martin Olsson, Fröken Monica Oredsson, Morsan Malin Ottosson. Och så Mariam Obunto, med sin afrikanska spelkunskap... Vem var det som hade skapat det här dinosauriespelet egentligen? Jag hade frågan på tungan, men hann aldrig öppna munnen. 

- Det var jag, sa Monica. Jag visste väl att du skulle hitta det där spelet Johan. Det har ju stått på hyllan en tid, men nu är det äntligen dags för återinvigning, och vi hoppas du vill hjälpa oss med den. Du har ju kunskap och intresse för spel? Vi har haft en lång diskussion i kollegiet och slutligen enats om att det är utvecklande för ungdomarna att spela spel där man får använda sitt mod och möta faror. Och dessutom samarbeta med sina medspelare. 

Jag bara gapade. Jag hade visserligen begripit att Monica Oredsson var en mycket redig och skärpt lärarinna, men att hon hade konstruerat animerade brädspel förvånade mig storligen.

- Hur gjorde du? frågade jag, med lätt darrade röst. Hur fick du dom att röra sig och låta?

Monica sträckte diskret fram sin vänstra handled. Jag noterade att hon inte bar sitt vanliga breda silverarmband. Istället lyste en färgglad tatuering fram. O. M. stod det, med drakar och fragglar runtomkring. Jag hade läst Harry Potter sedan jag var sju, och drog mina konklusioner omedelbart: Monica var en häxa, och en mycket skicklig sådan, medlem av The Order of Merlin.

Jag nickade, för att bekräfta att jag förstått. 

- Vi vill att du börjar direkt efter jul Johan. Spel är ju både allmänbildning och logik så vi har avsatt en mattelektion och en SO-lektion i veckan till aktiviteten, fortsatte Monica. Och vill ni spela vidare i uppehållrummet under rasterna är det fritt fram.

Just då hördes ett fett vrål bakom skärmen. Det var inte Fini som lät, utan Robin.

- Yeeeeeeeah! We got him!

Lisa och Mariam applåderade. Jag drog undan skärmen alldeles lagom för att se Fini upplösas i intet, återuppstå i krympt version och landa i lådan. Nu applåderade de tre vuxna också. Morsan såg ut att vara på gränsen till att börja gråta. 

- Johan, jag är så stolt över dig!

Jag kramade henne inför allas ögon. Jag kunde bara inte låta bli.

- Snälla mamma, kan du fixa dom där krukväxterna? undrade jag. Jag har liksom inte hunnit med det.

- Det ordnar sig Johan, om du slår in spelet och överlämnar det till klassen. Jag har ju förstått att det var din plan.

- Jag tror att Lisa redan är på gång med paketet.

Det prasslade kring spelbordet, och det var inte bara Lisa som jobbade. Robin klippte tejpbitar och Mariam krullade snöre.

Rektor Martin Olsson harklade sig och sträckte fram ett A4-kuvert.

- Nu när julklappen till klassen är på gång så vill jag ge en till dig också, Johan. Det är visserligen bara ett papper, men kanske du gillar den ändå? Ett anställningsavtal för hela nästa år med brädspel på schemat och dessutom en liten löneförhöjning!

- Tack så jättemycket, stammade jag. Jag var nästan på väg att krama rektorn också, men tjugoåriga elevassistenter kramar inte sextioåriga rektorer på toaletter, så är det bara.

Paketinslagningen var klar. Monica trollade fram en tomteluva till mig ur ärmen, och så gick vi ner, hela gänget, för att överlämna julklappen till klass 5.