Det är så sorgligt,
regnet i Januari
som blottar det snopna och grå,
doften ur asfalten
är en avlägsen släkting,
bekant och fyrkantig

Det är så underligt
med molnen som skenar,
skyr det gamla och
blottar stygnen ur jorden,
stampar ett broderi i blekt och blött
över gångna fältslag

Det är så lätt
att få gå ensam, och
känna tidens hån - lätt
att sprida ungdomens aska
"Molnen är aldrig desamma
så varför skulle jag?"

Det är så ljuvt
med regnet mot rutan
i din pappas gamla bil;
Att minnas är att sakta få dö
steg för steg, mot en trevande
famn - i ljusets sista timma