Förlåt mig,
det börjar bli tjatigt nu,
det svarta bläckets tystnad

Förstå mig
att jag måste gå - men det blev ett hål
i studentboendet på Husargatan

Jag tänker mig
att det är mörkt i ditt fönster nu,
och att ett ljus plötsligt flammar upp

Du läser mig
ett manus där jag är ett tusenårigt vrak
på botten av Göteborgs hamn

Om saknaden
från den slammiga mynningen
till kronan på bergets topp

Du kan ju språket
så tala igen och forma orden med tungan,
till välvande ljuva vågor genom rummet

nu när minnet
är tusen frustande halvblod
som rasar mot din skärgårds varma klippa