Jag bor nära vågorna
där hör jag jorden viska,
piska och plåga till yvig fradga,
humma sin uråldriga sång

Där tänker jag på dig,
om du någonsin är själv,
själv med Orden - med all dess
ömkan och storhet

Jag går nära randen
där är det närmre till oss,
oss och skapelsen, och minnet
får den färg det slutligen förtjänar

Jag ser planen lyfta och landa,
korsa skyarna i raffinerade
mönster. Mitt inre är ett fönster
som jag önskar du såg in i

Och plötsligt! Som en hälsning,
mitt i livet, vackert och hjärtlöst
reser sig ett svart segel
mot solen, mot solen

den brustna solen