Jag sprang på bandet och försökte nå
vad det nu var jag rymde
då den här killen kliver upp och börjar slakta sitt band
och då menar jag verkligen straffa det
med en dechiffreringsmaskins iver
smattrade hans fötter mot mattan
motorn ven som en Pratt & Whitney på väg mot molnen
bultar och muttrar klingade
och jag tänkte, herrejävlar
den här killen kan verkligen springa
han kommer att ha sönder hela springbandssystemet
det kommer att splittras och skickas iväg ut från stället
killen svettades och såg mot spegeln på andra sidan om mig
jag gav honom ett leende och en nick och anade en insikt
som helt hastigt och oblygt spridde ut sig från ett vinande band
killen, han som kunde springa så, stod stilla
och gick sedan med framskjuten höft och blixtlåsgång
mycket sakta i tårar mot toan för att ta rätt på sina rester
jag kände för grabben
ja,  faktiskt tyckte jag mycket synd om honom
och tänkte på hur omöjligt det är att veta
vad som går först i den här världen
det kan vara en mutter som skruvar upp sig själv
en muskelbristning i vaden
hälsenan, eller själva bandet
som gör att en tappar förståndet
för killen som verkligen kunde springa
gick det i samma fart med hans inre
hakan och bröstet, domherrehållningen
allt försvann i ett nödstopp och en förvåning
kvar blev endast en mycket mustig stank
den måste ha tagit dagar att riktigt vädra ut