Kvinnan som var han,
Alla kvinnor ihåliga av bedrägeri.

Kom se om mod kan leva på vågorna!
Inte nu utan efter,
Älskvärda håligheter som aldrig fanns.

Kvinnan som var han,
Alla kvinnor ihåliga av bedrägeri,
Han ville kyssa dem alla när solen går ner,
Jämte mörker och banderoller,
Och lunden skummat sjön.

Klaga aldrig, namnlösa hjältehistoria.
Leta av träd,
Han ensam,
Kvinnan som var han.

Vem nu som aldrig älskar?
Löfte.

Bedrägeri!
Jag slåss för min svarta humor,
Jag ska kyssa dig när solen går ner.

På mörker och banderoller hördes en kramande luft.
Det skummar sjön.

Kom se om mod kan leva på vågen,
Inte av oss utan av din äras snöfria,
Trängde ut, med oss seglande,
Till skalet, berget vi kallar brud.

Han ser drömmande,
Dömer ut dem,
Vågor som kommer i land.

Vi väva på rasande ljud i månens skimmer,
Och på en trohet som drömmer,
Snöfrid i drakens dårskap.

Lugna guldet,
Bättre än självisk lust,
Bättre faran för stormen.