’Men vad vill du då’
hojtade du genom cyberbruset
en stjärnklar natt i februari
då du less på folk
och trött på cyniska demonsökare
pratade med mig om band på djupet
och sorger i sinom och allom tid.

Obrådskad tid

Svarade jag och såg din panna rynka sig
Din näsa rycka lite lätt åt mina ordkonster
Men jag menade just det
Tid att vara stilla, inte vare sig villa, vilja eller vela
Tid att lyssna till det orden inte förmår säga
När bokstäverna pliktskyldigt radar upp sig
stramt och grammatiskt korrekt på raka linjer.

Obrådskad tid

Att höra evigheten svalla sakta mot tidernas stränder
Ge huden en chans att förnimma det som inifrån tränger ut
Ge händerna en chans att varsamt fara
över de mosskuddar som får själen att rysa
Ge ögonen tid att med insidans drömmar se den splittrade mångfalden
Ge gestalt åt sammanhangen med kisande ögons annorlunda vy.

Obrådskad tid

Och dagar utan försättsblad
Är allt vad jag vill ha
Det finns för många förtryckta timmar i vårt liv
För många redan halvskrivna lögner
Skymmande sanningen.
Får jag ha sån tid med dig?