Minns Du stövlarnas kippande när vi i ljuva sommardagar gick stigen över myren ner till sjön 
minns Du de vackra änglar vi tillsammans i vintertid formade i den nyfallna snön 
hur bara små detaljer, som det första takdroppet väckte känslor i oss varje vår
och höstens vackra färger bländade oss där vi alltid gick i kärlekens spår 

minns Du den underbara kärlek som då fortfarande fanns mellan oss i så många år och dar 
tills dess den dag då Du helt plötsligt lämnade mig helt ensam kvar 
all den kärlek som varit glömde Du bara, alla våra minnen från fina gemensamma ögonblick 
försvann när Du helt plötsligt lämnade mig och gick 

till en annan som Du nu ville ge Din kärlek till 
hela min tillvaro raserades, det kändes som allting stod still 
mina kinder fuktades, jag tappade all min kraft 
och glömde själv för stunden alla fina ögonblick som vi tillsammans haft 

jag bara fastnade en slags trance 
du gav mig inte en enda förklaring eller chans 
utan sa bara att Du träffat en annan man
som Du nu älskade, jag blev stum, jag fann .... 

inte orden, allt blev så tyst
inget kunde jag höra, inte ett knyst 
mina tankar var så förvirrade, jag var helt i chock 
och i min hand låg en återbördad ring, jag tog på mig min rock 

och gick ut för att få frisk luft i mina lungor 
i mina tankar började jag höra viskande tungor 
som inbillade mig så mycket, som skrattade åt mig 
att nu var jag ensam, det var ingen som längre älskade mig 

hon hade farit 
all den fina kärlek som varit 
fanns inte längre, och nu ... har åren svunnit 
och sen den dagen har jag ännu inte funnit 

den äkta kärleken...men kanske en dag jag åter hittar den rätta – den kvinna 
som är mig trogen, och kan hjälpa mig att åter finna 
ömsesidig kärlek och omsorg i allt genom kommande år , i ljusa vårar vackra höstar ... och i sommartid följa mig ner och tälta och fiska vid den gamla sjön 
och när den kalla årstiden kommer återigen få göra lyckans änglar i snön 


© Ted Örnberg