Långt nedan stjärnestäder syntes sfären
ur eldars kvällsmagi till offerriten,
och i ett sammelsurium hördes hären
omkring den fallna kallbrandseremiten
där massans män hans inre hade etsat
och stridiskt som ett stålbad frätte forsen
sin röda glödbrädd över hjärtat spetsat
på blossat järn, i krossinlindarkorsen.

Jag hörde detta frätta hjärta bulta
på kullens kors, till kaoskalabaliken,
och mötte massans mässor guldockulta
i vilddjursväldens vida, inre riken,
då all min mandom ner till sfären föll
och endast mörkrets straff min syn omhöll.

Jag hade halkat, hade Hades äntrat,
att kastas fram mot korsets altarkam
och rullade till kullen rest i centrat
där alla fallna fötter haltar fram
att smyga skuggors skalenklav ej sedda
av härars härd, och kanske kaosets kant
upphinna innan tid förgått att rädda
det brustna bröstet ifrån kullens brant.

Så genom mörkermän i myriader
jag stapplade mot korset i dess mitt
och ville vinna mot vår vilddjursfader
att sätta detta frätta hjärtat fritt,
men märkligt hördes ödesmännen mässa
i ordens oförklarliga blå tungor
och luftlöst lungor ekade
och gyllne klungor pekade
vart vacklandes, jag kände korset pressa
metallens sken igenom ven och lungor.