Vi stod på gränsen mellan barndom och självkännedom
men oavsett ålder förblev vår problematik densamma.
Vi var aldrig som dom,
vi stod utblottade och ensamma.

En ständig längtan efter det som lindrar,
vi sökte ett gömställe från den kalla verkligheten.
Vi märkte våra kroppar med repressalier,
frätte sönder våra synapser med kemikalier.
Destruktiv stimulus är inte bra för brådmogna barn,
men det var det enda som fick dina blå ögon att tindra.

Din ryggrad som jag känt den förtvinade,
stavar av titan höll resterande delar på plats.
Våra röda linjer förenades,
reformerades från krälande likmaskar till tigrars ränder.