Min poesi suger nuförtiden,
vågar inte visa för mina vänner vad det är jag skriver

och jag borde inte använda andra personer som bränsle,
jag omges av kärlek men det är som att den inte når mig längre

jag vet inte längre vad som är sant och vad som är mitt sinnes svarta lögner
och sanningen går inte att urskilja i någons uttryckslösa ögon.

Här sitter jag, ensam igen och gråter
en poetisk scen i sommarnatten, syrsorna sjunger runt mig
så snälla, mecka upp och passa gåsen

investerat mitt hjärta i fel personer allt för många gånger
spillt smutsiga hemligheter och historier
till döva öron och uteslutande konversationer.

Dags att åter sticka ner händerna i jorden och riva upp min rot
jag kan inte stanna här,
mina fingrar täcks i jord och blod
det gör alltid lika ont att gå vidare
att plantera mig själv nånstans
där jag får tillräckligt med syre och utrymme.

Jag har så mycket att berätta men inga öron som lyssnar
och jag har tunga hemligheter men inga av mina vänner vet hur man viskar
och jag tycker inte om mig själv ens,
så hur kan dom påstås älska mig?

Jag är en förskräckt orkan,
livrädd att dom inte ska palla trycket
om inte ens jag kan kontrollera ovädret,
hur kan dom hålla mig om ryggen?

För ytan är spegelblank, vindstilla nog att du kan se dig själv i reflektionen
men strax därunder piskar den vilda stormen
svarta skyar blixtrar, och hotfull åska dånar.

Jag stänger min mun, pressar ihop mina käkar, biter mig i tungan
sväljer svart vatten tills det fyller mina lungor
dyker djupare och djupare tills jag drunknar.

Jag hoppas att det bara är i mitt huvud
vet att jag älskar er även fast jag sjunker.