Vinden blåser vid den höga kusten.
Jag ser den gamle mannen sitta där med sitt gråa,tunna hår.
Vinden sliter i testarna och låter lika ödsligt som de till synes livlösa klipporna som kastar likbleka skuggor i månens kallvita sken.

Man anar hur ensamheten,övergivenheten gröpt ur det själsliga innanmätet till en tyst suck.
Ett sinnets tomma grottsalar där uppgivenheten cirklar kring drömmars stalagmiter som strävat uppåt under eoners tidevarv.
Allt för att mötas av stalagtiternas mörka misslyckanden som sakta sipprar neråt av bitterhetens sav.

Mannen reser sig upp,i hans ögon reflekteras månskenet för en kort sekund innan det bottenlösa mörkret tar överhanden.

Vinden får hans kropp att svaja,jag ser hur han knyter händerna hårt som för att ta sats.
Kommer den sista viljan finnas där eller är han för nedbruten och desillusionerad för att ens ha en egen vilja.
Jag ser saknadens vind blåsa upp i den mörka tomheten bakom honom.
Hans svajande blir till en medveten riktning med hjälp av vindpustens hjälp.

Den tar tag i min rygg och jag flyger plötsligt ut i friheten och all tyngd i mitt sinne rinner bort och finner ro i mörkret som rusar över mitt ansikte.

Är detta min framtid eller har jag något finna som jag ännu ej upptäckt!?